fästingar
Skrivet den 2009-10-08 @ 20:51:21
De unga djuren håller till på gräs och buskar, gärna längst ut i toppen av ett långt grässtrå. Därifrån hakar de sig fast vid varmblodiga djur, även människor, som går förbi. När de lyckats hamna på ett lämpligt offer, söker de sig till ett skyddat skrymsle på kroppen, med tunn hud. Fästingars mundelar (snabel) har kraftiga hakar som gör att de kan borra sig in i huden och sedan hålla sig kvar medan de suger blod. Ett svagt bedövande gift sprutas också in. I de flesta fall känner värddjuret inte någon smärta. Den stannar i denna ställning en tid medan den suger sig full med blod. Vanligen upptäcker man den först när den svällt upp till en iögonfallande storlek. Efter flera dagar är fästingen fylld av blod motsvarande många gånger sin ursprungliga kroppsvikt. Den släpper då taget och lämnar sin värd.
De mjuka fästingarna har ett levnadssätt som mera liknar vägglössens. De gömmer sig på dagen och kommer fram nattetid för att suga blod. En känd mjuk fästingart är giftvägglusen från Miana (Argas persicus). I början på 1900-talet kunde den göra hela byar obeboeliga. Den förekommer i Iran och Egypten. Även i Europa förekommer en art, Argas reflexus, som påträffats i Italien, Frankrike och Tyskland, särskilt i duvslag. Ibland kan den till och med angripa människor.